Hej på er!

Hej på er!

Hej på er!

9 kommentarer till Hej på er!

I mitt allra första inlägg tänkte jag ge er en ”kort” tillbaka blick från förra säsongen samt berätta lite hur det står till just nu. Därefter kommer det nya inlägg lite nu som då, då jag har någonting på hjärtat.

Förra vinterns och vårens träningar gick väldigt bra. Test resultaten gick framåt och tekniken började vara i rätt så bra skick den också. Inomhussäsongen gick väldigt bra, trots att jag lyckades vara sjuk i två omgångar. Med mig fick jag ändå en bronsmedalj från FM tävlingarna i Jyväskylä samt det nya inomhusrekordet 185cm.tampere2

Inledde sedan sommarens tävlingar i slutet av maj, och har aldrig börjat en säsong så bra som jag då gjorde. Hoppade 181cm och 182cm i de två första tävlingarna men sedan började nerförsbacken. Den fysiska formen var det inget fel på, men tekniken fungerade helt enkelt inte. Vi försökte sedan fixa teknikproblemen men trots otaliga teknikträningar mitt i tävlingssäsongen ville det sig inte. Mina hopp varierade väldigt mycket, egentligen var de väldigt varierande hela säsongen igenom.  Jag gav dock inte upp hoppet utan kämpade vidare, jag visste ju att jag hade det inom mig.

Veckoslutet innan Kalevan Kisat i Vasa var det SFI mästerskap på Djurgården. Där klaffade det äntligen lite bättre och jag hoppade nytt rekord och samtidigt även NÅID rekord, 186cm. Kalevan Kisat kom och jag visste och kände att formen var grym. Försökte glömma osäkerheten som försökte tränga sig på efter en hel rad med misslyckade tävlingar bakom, men jag hade kvar de lyckade hoppen från Djurgården, så jag kände mig stark. Klarade kvalet och så var det dags för final. I och med att kvalet var över släppte den lilla osäkerheten och allting kändes bra, så bra som det bara kunde. Men i finalen stämde inget. Egentligen så vet jag inte vad som hände, bara att ingenting hände. 172cm blev resultatet och jag var både chockad och ledsen. Allting kändes så bra, allting utom tekniken. Allt annat fanns med, men tekniken hade fallit på vägen någonstans.

Besvikelsen efter Kalevan Kisat var stor, antagligen större än någonsin och det var en väldigt lång hemresa. Tur så har jag ett väldigt bra stöd bakom mig, familjen. De finns alltid där, både i vått och torrt och så även denna gång. Men trots besvikelsen hade jag ännu inte gett upp hoppet. Det var bra en utav många tävlingar som gick åt skogen, en viktig och stor sådan men det var inget jag kunde göra något åt mera. Det kommer fler tävlingar, och ännu fanns det tävlingar att se framemot så vi tränade vidare.

Jag hade ett mål kvar ännu under sommarsäsongen, att få vara med och hoppa i Finnkampen i september. Kvaltävlingen inför Finnkampen var i Elittävlingarna i Tammerfors. Det kom att bli en av mina bästa tävlingar då jag var bästa finländare i den tävlingen och satte nytt rekord samt SFI rekord, 188cm. I och med det hade jag också säkrat en biljett till Finnkampen på Stockholms stadion 7-8.9.2013.

Den Finnkampen kommer jag nog aldrig att glömma. Finnkampen det året kom att bli min hittills bästa tävling. Jag slutade tvåa bakom Emma Green-Tregaro och hoppade nytt personligt rekord 189cm. Samtidigt förbättrades även NÅID rekordet samt SFI rekordet. Dessutom hade jag två hyffsade försök på den nya finska rekordhöjden, 193cm. Jag var nog inne i någon sorts bubbla under hela tävlingen, det bara flöt på från början till slut. Fortfarande fanns där teknikproblem, men inte lika stora mera, och själva rytmen i hela löpningen och hoppet fungerade som det ska. Vilken härlig känsla att landa på madrassen och märka att ribban faktiskt ligger kvar och hela publike jublar av glädje. Den känslan lever jag fortfarande på.

Det kändes både roligt och skönt att avsluta säsongen på det där sättet, speciellt efter den berg-och dal banan som jag hade under hela säsongen. Jag hade bara en kort paus på 10 dagar innan jag påbörjade träningen igen inför säsong 2014 och EM i Zürich. Träningen flöt på bra och allt gick som det skulle. Tills jag en dag i november snubblade i slutet av en träning och vrickade foten. Ingenting var som tur sönder, men främre ledbandet hade fått sig en rejäl smäll. Det tog tid innan det läkte ordentligt och jag var nästan två månader utan att springa eller hoppa.

Det var en väldigt tung ”smäll”, men jag tränade på hårt för det med det jag kunde göra. Som tur var det högra foten, dvs. det fria benet och inte upphoppsfoten, så på det sättet slapp jag lite lindrigare undan. I december var jag på ett två veckors träningsläger till Teneriffa och där tog jag de första löpstegen. Inomhus säsongen kom sedan väldigt snabbt på, men jag bestämde mig ändå för att tävla. Den fysiska formen var ändå på en okej nivå trots att tekniken blev på efterkälke. Jag hade lite högre förväntningar inför inomhussäsongen och om jag skall vara ärlig så gick det inte helt enligt planerat. Men trots det får jag lov att vara glad att jag överhuvudtaget kunde hoppa och jag fick ju trots allt en silvermedalj från FM tävlingarna i Rovaniemi.finnkampen1

Här hoppades jag att problemen skulle ta slut och att jag äntligen skulle få träna på som vanligt. Men genast efter inomhus säsongen tog slut fick jag stegring. En stegring som inte ville ge med sig alls. Ännu i skrivande stund har jag problem med stegringen och nu har det varat, till och från, i över två månader. Jag har genomgått en massa undersökningar men man hittar inga fel på mig. Troligtvis är det frågan om någon sorts virus som hoppeligen går över av sig självt. Ett stort tack för all hjälp jag har fått går till min läkare Katja Mjösund och Lääkärikeskus Aava.

Under den här långa tiden jag har varit sjuk har jag lite provat på att träna men kroppen har sagt ifrån. Efter 6 veckors sängliggande bestämde jag mig ändå för att chansa. Jag valde att börja träna och se om det ändrar någonting, antingen bryter ut någonting ordentligt eller så körs ”viruset” ut från kroppen. Jag visste att det finns risk för en massa annat också men mitt beslut tog jag med tanke på att tiden till Zürich minskar och jag vill ge det en chans och försöka. Kroppen har inte reagerat på ett negativt sätt så jag kör på så hårt det går och lyssnar hela tiden på vad kroppen säger.

Här står jag alltså idag och hoppeligen fortsätter det nu bra efter allt detta. På den här sidan får du följa med min resa och läsa om både positiva och negativa upplevelser! 🙂

 

Linda

PS. Det lönar sig att kika in på de finska sidorna, jag översätter inte nödvändigtvis alla texter, så ibland finns texterna endast på finska och tvärtom.

9 Comments

  1. Tomy  - 05.05.2014 - 01:55
    Svara /

    Trevlig sida med en lämplig dos fakta om dig själv och din höjdhopparkarriär!!
    Här blir det lätt att följa dina tävlingar i sommar. Tävlingskalendern är en bra sak för oss bänkidrottare.
    Jag hoppas innerligt att du får vara frisk och jag håller tummarna för dig och ”The sky is my limit”!!!!
    Lycka till!!

  2. Svärmor  - 05.05.2014 - 08:05
    Svara /

    Älskade gumman min, det var bra skrivet, duktiga du 🙂 Tankar och kramar

  3. Tomy  - 09.05.2014 - 20:19
    Svara /

    Linda, berätta om hur träningen på lägret har funkat – bra antar jag!! Är det mest teknik, eller kör du ännu den tunga och påfrestande snabbkraftsträningen -så hette den på min tid – alltså interballträning, backträning och mycket olika hoppträningar.

    • Linda  - 11.05.2014 - 10:54
      Svara /

      Träningen går bra! 🙂 det är nog grundträning jag kör som bäst i och med att jag är ”efter” i och med sjuktiden. Inte så mycket intervall träning men nog mycket styrka och olika hopp, och mängder av teknik förstås!

  4. Tomy  - 10.05.2014 - 22:20
    Svara /

    Intressant, det som din tränare skriver!! Märkligt likaså med förhöjd temp. under så lång tid.
    Blir du fortare trött, eller på vilket sätt påverkar allt detta dig fysiskt och psykiskt???
    Underligt att noggranna läkarundersökningar och test inte klarar av att förklara din situation.
    Nu är du i värmen, tränar hårt varje dag – tar det på orken mera än vanligt???
    Linda, vi är många som är oroliga, förhoppningsvis i onödan!!!

    • Linda  - 11.05.2014 - 10:57
      Svara /

      Ingenting att oroa sig för mera! I början blev jag trött nog av att träna, och i början försökte jag också träna men började må väldigt dåligt och kroppen sa ifrån. Nu känner jag inte av det mera, det är nog vanlig trötthet jag känner nu, tränar man hårt och speciellt i värmen ska man nog få bli lite trött! Allting ser helt okej ut med andra ord, förutom att istället för att förberda mig inför tävlingssäsongen så tränar jag hårt ännu och börjar tävla lite senare! 🙂

  5. Tomy  - 26.05.2014 - 20:32
    Svara /

    Hur är läget Linda!!! Kör du fullt med träningen ännu, eller har du börjat ”släppa” för att får fram en formkurva???
    Hur ser din tävlingskalender ut???

    • Linda Sandblom  - 29.05.2014 - 18:00
      Svara /

      Hej!

      I och med att jag var sjuk tidigare under våren är jag i princip en månad efter med allting så jag kör nog på rätt så hårt ännu. Tävingskalendern är därför öppen ännu, vet inte när jag börjar. Troligen blir det först närmare slutet av juni, beror på hur det går nu och sedan så vi börjar lätta på träningen. Man vet aldrig och jag är lite försiktig med att säga ännu när jag börjar efter den våren jag haft. 🙂

  6. Tomy  - 29.05.2014 - 18:57
    Svara /

    OK – Linda – låter vettigt.
    Vi som är bänkidrottare ”håsar” ofta, men du håller huvudet kallt och det är bra. Synbarligen har du en bra tränare som endast låter dig skynda långsamt med tanke på det som har varit.
    Kör på bara med hårdträningen – tids nog får vi höra när du har din första tävling!!!
    Kämpa väl och lycka till!!!!

Leave a comment

Back to Top