Life is a rollercoaster

Life is a rollercoaster

2 kommentarer till Life is a rollercoaster

Jaaha, jag vet inte riktigt var jag ska börja men tänkte ge en liten recension från säsongen hittills, lite små tankar och känslor. Säsongen hittills har verkligen inte gått som tänkt och det här gör jag mest för min egen skull för jag känner att jag måste få ut det, dels för att kunma processa det hela men också för att lättare kunna gå vidare. Sen kanske en del tycker det är intressant att läsa och en del bryr sej inte men då kan man sluta läsa helt när man vill.


Ni vet den där känslan när du har förberett dej så jäkla bra och allt har gått bra? Du har en bra känsla i kroppen och verkligen redo. Känner att du faktiskt har fått till en bra grund och att formen redan nu är bra.
Så är det upp till bevis men någon sablars jävel rycker ner dej innan du ens hunnit börja. Tack för det liksom. Inte ens ett resultat.. Nåja nytt försök men då hinner du bara komma in i det innan de va klart. 175 cm… Nog är det ett satan ändå, vad händer? Men det kommer turligt nog nya chanser.

Vi försöker på nytt och ja, det finns ju ljusglimtar men nog är det svårt ändå. 176 cm.. Vad gör jag för fel? Har jag gjort något fel på vägen nånstans? Allt borde ju vara i skick efter besök hos fysio, osteopat, massör osv. Jaja vi fortsätter framåt bara, nu börjar självförtroendet svaja i vissa ögonblick men skam den som ger sej.

Igen är det någon som trycker ner en när man just har börjat. 172 cm.. Suck. Det här är ju höjder som borde gå med ögonen fast. Hur svårt är det egentligen? Och varför hittar jag inte till min egen hoppning? Vem fan hoppar istället för mej? Det här är inte jag ju.. Men vi fortsätter, det hör inte till mej att ge upp sådär bara, det finns ju där liksom. Borde i alla fall göra det.

Några dagar längre paus den här gången så ska det nog gå. Bättre känsla och absolut inget att klaga på, men så fort man tänker stiga upp på berget så knuffar någon ner en igen, what the fuck händer, påriktigt? 175 cm.. Tankarna snurrar som aldrig förr. Var är felet liksom? Skulle ha lust att visa fingret åt någon men vem fan ska jag visa det åt? Tur kommer det nya chanser, nästa redan om några dagar.

En del skulle säkert ha gett upp för länge sen, senast nu, packa ihop och sagt att det räcker nu. Men så är man inte som alla andra, för på något konstigt vänster finns motivationen där långt bak bland alla tankar som snurrar och blir bara större längs med resan (hur kan det ens vara möjligt egentligen?), och revansch lusten bara växer. Passion säger någon säkert då, och ja det är väl så, fastän jag ibland mest känner mej lite knäpp och vrickad 🙂 Men är man tokig så är man, och innerst inne känner jag ändå att formen är bra så det finns ju för fasiken där fastän resultaten visar precis tvärtom för tillfället.

Äntligen börjar det likna nånting, men ändå inte. 180 cm.. Det är påväg åt rätt håll i alla fall, små steg i taget, för lite mer var helt klart för mycket begärt. Nåja nöjd i alla fall över att känslan börjar vara som den ska. Lite träningspaus innan nästa drabbning.

FM nästa då, och äntligen börjar det kännas lite mer som mitt eget hopp i kvalet, 173 cm. Inte lika förvirrande känsla när jag landar på madrassen, inte ”vem fan hoppa just egentligen för int fan va de jag”, utan mer att ”nåja dedär va Linda som hoppa, så ska de kännas”. Självförtroendet tillbaka där det ska vara men så för hela helvete går det inte vägen. 179 cm. Så jäkla förbannad på mej själv att jag inte får ihop det, SÅ svårt är det ju faktiskt inte. Eller ja tydligen..

Skam den som ger sej har jag ju sagt, så en sista chans ska jag ändå ge på att klara gränsen. Annars ångrar jag mej. Det är ju så nära men ändå så långt ifrån, men kommer träffen så far det högt, det har jag sagt ända sen början av säsongen och det står sej fortfarande.
Och ja, det blev ju säsongsbästa men det räcker inte. 181 cm.. Besviken är bara förnamnet, idrotten är hård ibland och det är bara att inse att det inte blir något EM för min del den här gången. Någonstans där långt långt bak tror jag också att det kanske inte var meningen att bli så heller just den här gången. I slutändan har allting oftast en mening, fastän det just i stunden känns allt annat än så.

Känner mej ändå lite lättad tillika, för nu vet jag att jag har försökt mitt bästa, gett mitt allt och mer än det kan jag i slutändan inte göra.
Men samtidigt känns det helt absurt då jag vet att formen är så mycket bättre än såhär. Sluta tjata om den där förbenade formen hela tiden tänker säkert en hel del, men det går tyvärr inte för då ljuger jag och det hör inte till mej. Men det som inte dödar det härdar, och så är det, och det kommer faktiskt nya tävlingar och nya mästerskap.

Även fast jag först tänkte att jag inte kommer tävla mer i sommar har jag bestämt mej för att göra det. Känns onödigt att slänga bort en form som denna. När jag tänker tävla vet jag faktiskt inte i skrivande stund men jag antar det klarnar om några dagar eller vecka. Tiden får utvisa det men jag hoppar när jag är redo igen, för nog ska jag tammefan få ihop det ännu! Ska bara göra allting liite lite bättre och fortsätta tro på det jag gör så blir det nog bra ännu. Det är ju min egen kod egentligen som jag ska knäcka så det ska nog ordna sej, ja och så ska jag knuffa ner den där förbenade pikku pirun från ena axeln som av någon anledning tror den har lov att sitta där, och behålla den som ska sitta på den andra. Behöver bara den ena 🙂


Det var någon vecka sedan jag skrev sista raderna av texten ovan, och tankarna har, som tur, hunnit klarna en hel del efter det. Nästa tävling är Tähtikisat i Kotka den 19.8. Jag har filat på teknikproblemen och rättat till dem, och ännu har jag den här veckan och lite jobb kvar tills tävlingen. Det blir nog bra ännu, om inte förr så senare 🙂

/ Linda

2 Comments

  1. Tomy Karlsson  - 14.08.2018 - 18:54
    Svara /

    Linda – du är ärlig och samtidigt hård mot dig själv och i den ”onda” cirkel du har varit inne i den här sommaren kräver det. Att skriva av sig är ett bra sätt att öppna tankarna och känslorna och det har du gjort på ditt eget vis. Att nollställa de känslor och funderingar du har bollat med under sommaren är inte lätt. MEN du är Linda Sandblom och du KLARAR det!!!
    Det är tydligt att du nu, efter våndor och bedrövelser, igen har fokus framåt och uppåt och det ger möjligheter till ett bra slut på säsongen. Vi är många som tror på dig och VET att du kan BETYDLIGT bättre än det vi sett hittills. Lugn, förnuft och kampanda behövs nu när du har fått klart för dig var ”skon klämmer”!! Höjdhopp är en synnerligen krävande teknikgren där alla detaljer måste fungera, fysik, teknik, inställning m.m. Nu är du, förstår jag av din text, också mentalt beredd att gå vidare för att visa vad du verkligen kan.
    Lycka till utropar jag och jag vet att du har många, många som håller med!!

  2. AK  - 15.08.2018 - 22:04
    Svara /

    Hej Linda. Intressant läsning, du lär märka det, men jag nappade delar av din text till en nyhet på Svenska Yles webbplats. Lycka till i Kotka, vi hoppas det är du som hoppar 🙂

Leave a comment

Back to Top